Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut nu om det hade fortsatt som det var, ibland saknar jag det för att jag tror att det hade varit bra, och ibland är det helt tvärtom. Finner både bra och dåliga saker när jag försvinner in i mig själv, men mest av allt är det väl att jag valde hemmakvällarna framför utekvällarna bara för att vara med en enda person. Jag hade valt bort hela världens befolkning, hela världens alla möjliga saker för att få tillbringa all min tid med honom. Det kan höra till det dåliga ibland, för det skulle nog inte varit så tvärtom. Jag är kluven, helt och hållet. Försökt i så många veckor och månader att gå vidare.. och vart har jag hamnat då? Jo, i en flaska på 37,5 %, gråten i halsen och hjärtat i lika många tusen delar. Det funkar inte för mig längre, jag tar sönder mig själv tillslut också. Ganska ofta önskade jag att jag hade en tidsmaskin, fick flyga tillbaka och göra om allt till rätt. Jag tar mig inte upp igen, han var tryggheten och jag var ensam. Sånt gör ont att erkänna, men jag måste och jag tänker stå här, på samma plats som jag alltid gjort tills jag är trygg igen. 

Sedan augusti har mitt liv varit en kamp. En kamp om att kunna överleva med mig själv, klara mig själv, ta mig upp ifrån botten själv och sedan leva själv utan att lägga tyngden på någon annans axlar. Livet liksom rasade där innan skolan började, men det var inte första gången och jag var ändå "förberedd". Något som en gång spräckt och gått sönder i bitar blir aldrig riktigt perfekt igen, det kommer alltid att synas ärr där det gick sönder och alla bitar som blev borttappade undertiden man försökte hitta varandra igen kommer aldrig att hittas. Lev med det. Jag har i alla fall trillat, snubblat och varit allmänt vinglig på min väg genom livet sedan dess, men hur jag än fallit tillbaka så har jag märkt att allt är förstört redan, det går inte att rädda mer. Jag måste gå min egen väg, glömma allt och inte gräva ner mig i mitt känslohav fullt med minnen. Det är en sak jag vet jag klarar om jag bara lyckas ta tag i mig själv igen, för jag mår ju bättre utan. Det är en lång väg att gå och ensam är inte alltid stark, men jag vet vilka jag har när jag behöver och jag är så trött på den här skiten så allt är värt ett försök för att inte stanna kvar här nere på botten 🍃
Det har gått 4 månader och jag kan fortfarande inte kontrollera mig själv helt och hållet. Har inte bearbetat klart allting och jag faller så jävla hårt vissa stunder. Inatt var en hemsk natt, jag ville fly, från min kropp och ifrån alla jävla känslor. Allting spelades om och om igen i huvudet och det blev bara värre och värre. Vad gör man när man ligger där med alla tankar och känner sig som mest ensam fastän man inte är det? Krokodiltårarna forsade och jag kände mig så jävla dum, "varför ens gråter jag? Det är flera månader sedan, hallå?!" 
Somnade efter några timmar på Filip då han vaknade och fick stå ut med mig, älskade pojke

Måste försöka få livet tillrätta nu dom sista veckorna innan skolan, annars kommer det bara att gå utåt vilket det gjort allt för mycket förut. Jag är så dålig på att kontrollera mig själv och jag är alldeles för beroende av en person, för han är ju min trygga punkt och jag gör så allting spricker.