Vad gör man när den trygga punkten i livet försvinner? Vad gör man när hela ens liv bara rasar till botten? Och vad gör man när man känner att det inte kommer att gå mera?

26 mars kommer alltid att vara ett datum som jag kommer att komma ihåg, för det var precis den dagen som hela resan med personen och mannen i mitt liv tog slut. Det gör så ont, så jävla jävla ont. Trodde inte i hela min värld att det fanns så mycket tårar eller att det kunde förstöra mig så jävla mycket inifrån och ut. Vill spy upp alla känslor och alla tankar, fastän jag vet att det inte går, för jag har gjort det några gånger nu. Varje dag sedan i torsdags har varit en kamp om överlevnad, trodde aldrig att jag skulle tappa livslusten jag som alltid varit så glad i livet. Just nu vet jag inte vart jag står, jag har ingen trygghet längre, ingen som gör mig sådär cp-lycklig och ingen som älskar mig på det sättet som han gjorde..ett tag. Jag har försökt, jag har gjort allt jag kunnat men ändå så är det inte nog och det finns ingen i hela världen som känner sig så värdelös och bortkastad som jag känner mig just nu. Hade jag bara fått en jävla chans till så hade jag gjort allt, allt mer än det jag redan gjort, men det är försent och jag antar att jag får vara glad för den tiden jag fick tillsammans med honom och hoppas att han finner någon bättre, för den som får honom kommer vara så jävla lyckligt lottad. Ingen i hela världen har fått mig så kär, det finns ingen jag älskhatar så mycket som honom och hur många som än kommer och går så vet jag att det är honom jag vill ha. Han ska vara pappan till mina barn, han är den jag tänker vänta på om jag så ska vänta hela livet och han är den enda som fångat mitt hjärta så hårt så att alla trasiga delar som fanns blivit hela. Världens absolut finaste pojke, jag saknar dig oändligt.

Nästa helg är det även ett år sedan min mormor dog och jag vet inte om jag klarar av den dagen. Om jag överlever den överhuvudtaget. Varför skulle det bli såhär just nu när jag behövde all trygghet i världen? Varför lämnades jag ensam med all sorg och alla känslor just nu när allt blir jobbigt? Jag orkar inget mera, det här blir mitt slut och det är jag helt övertygad om. 
Imorgon börjar jag en 12 veckors lång praktik på Coop, och ingen är nog nervösare än vad jag är just nu. Varje onsdag ska jag tillbringa i affären och det kommer antagligen att leda mig lite längre fram i livet, och jag behöver komma någonstans. I Juni ska jag förmodligen ha lärt mig en hel del om en dagligvarubutik och helt säkert så längtar jag då tillbaka till den här dagen då jag var så nervös för att ens gå dit. 
Jag ser fram emot morgondagen samtidigt som mina inre tankar slukar mig så att jag vill fly långt härifrån för att slippa gå dit överhuvudtaget. Egentligen är det så töntigt barnsligt att jag ens skriver om att jag längtar men ändå inte vill, fast inom mig så är det faktiskt så. Om jag inte går dit imorgon är jag kvar här, på samma plats där jag alltid varit, med samma rädsla för att möta så många okända ansikten och med samma mål, att lyckas med det. 
Fixar jag morgondagen och resten av veckorna med att gå dit, lära mig nya saker och lära känna samt träffa nya helt okända ansikten så har jag kommit långt med mig själv, jag har tagit mig ifrån den platsen som jag är på just nu, och jag har ett nytt mål framför mig att nå. 
Det här ska jag fixa, men med lite sömn.