Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut nu om det hade fortsatt som det var, ibland saknar jag det för att jag tror att det hade varit bra, och ibland är det helt tvärtom. Finner både bra och dåliga saker när jag försvinner in i mig själv, men mest av allt är det väl att jag valde hemmakvällarna framför utekvällarna bara för att vara med en enda person. Jag hade valt bort hela världens befolkning, hela världens alla möjliga saker för att få tillbringa all min tid med honom. Det kan höra till det dåliga ibland, för det skulle nog inte varit så tvärtom. Jag är kluven, helt och hållet. Försökt i så många veckor och månader att gå vidare.. och vart har jag hamnat då? Jo, i en flaska på 37,5 %, gråten i halsen och hjärtat i lika många tusen delar. Det funkar inte för mig längre, jag tar sönder mig själv tillslut också. Ganska ofta önskade jag att jag hade en tidsmaskin, fick flyga tillbaka och göra om allt till rätt. Jag tar mig inte upp igen, han var tryggheten och jag var ensam. Sånt gör ont att erkänna, men jag måste och jag tänker stå här, på samma plats som jag alltid gjort tills jag är trygg igen. 

Kommentera

Publiceras ej