Sedan augusti har mitt liv varit en kamp. En kamp om att kunna överleva med mig själv, klara mig själv, ta mig upp ifrån botten själv och sedan leva själv utan att lägga tyngden på någon annans axlar. Livet liksom rasade där innan skolan började, men det var inte första gången och jag var ändå "förberedd". Något som en gång spräckt och gått sönder i bitar blir aldrig riktigt perfekt igen, det kommer alltid att synas ärr där det gick sönder och alla bitar som blev borttappade undertiden man försökte hitta varandra igen kommer aldrig att hittas. Lev med det. Jag har i alla fall trillat, snubblat och varit allmänt vinglig på min väg genom livet sedan dess, men hur jag än fallit tillbaka så har jag märkt att allt är förstört redan, det går inte att rädda mer. Jag måste gå min egen väg, glömma allt och inte gräva ner mig i mitt känslohav fullt med minnen. Det är en sak jag vet jag klarar om jag bara lyckas ta tag i mig själv igen, för jag mår ju bättre utan. Det är en lång väg att gå och ensam är inte alltid stark, men jag vet vilka jag har när jag behöver och jag är så trött på den här skiten så allt är värt ett försök för att inte stanna kvar här nere på botten 🍃

Kommentera

Publiceras ej